>Aftonbladet  >Kultur 
publicerad: 2009-03-29
        webbadress:  http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4766353.ab
 

 
   Tre systrar skjuter skarpt
            Therese Bohman läser
      ett stenhårt westerndrama
             Jag som brukar gnälla över bristen på   
         originalitet i den yngre svenska prosan
         får så jag tiger med Pauline Wolffs
         tredje roman, Swede. Den utspelar sig i
         vilda västern – ja, i Amerika, på 1800-
         talet: ”The west. Det här är frontiers,   
         gränslandet mot vildmarken, mot
         ingenting, mot bergen."
            
             Folk bär följaktligen vapen, rider på
         hästar och dödar varandra. Och här finns    
         ingen ironi eller distans – det var min
         första tanke: att western- grejen skulle   
         utgöra en fond för att säga något helt
         annat, antagligen om samtiden.
            Jag brukar irritera mig på att just det
         ofta används som ett kvalitetskriterium
         när det handlar om historiska romaner -
         för i vilken tid kan man inte hitta
         paralleller till nutiden? Wolff berättar på
         sin hemsida att hon har velat skriva en   
         berättelse som ligger så långt bort från
         henne själv som det bara går, och
         därmed befinner hon sig också på
         behagligt avstånd från alla de där

Pauline Wolff.

        Pauline Wolff.
                                          Foto: Åsa Höjer
         samtidstypiska böckerna som är lite
         självbiografiska fast ingen riktigt vet hur
         mycket.
              Swede är huvudpersonens smeknamn, John ”Swede” Anderson,  
         prisjägare bördig från Sverige, beundrad av kvinnor och respekterad av
         män, en snudd på mystisk gestalt (där han har vilat sägs svenskört
         spira). Som romanfigur är han dock rätt tråkig: stark och tyst,  
         bokstavligen – han får aldrig själv föra talan i boken. Betydligt mer    
         intressanta är hans vedersakare, systrarna Steen. En gammal oförrätt  
         gör att de är ute efter hämnd på Swede. Deras vägar korsas gång på 
         gång, vilket bildar romanens stomme. De är tre trallande hillbilly-femme
         fatales med list och sex som vapen, stenhårda och pragmatiska i den
         fasansfulla miljö som nybyggarlandet utgör. Folk dör till höger och 
         vänster, blir skjutna, sjuka, våldtagna – särskilt våldtagna. Systrarna
         Steen är luttrade: bränner man kläderna man bar känns det bättre
         sedan, dödfödda barn begravs snabbt och osentimentalt och när man
         har slutat blöda rider man vidare. Det är en bisarr värld, ett fullständigt 
         laglöst land.
              Och det är väldigt uppfriskande att läsa, nästan renande: i vilda 
         västern är det ingen som talar ut, inga pep talks, inget gnällande eller 
         curlande. Man är tyst och gör vad man ska, och vet att man tycker om   
         varandra när man kan umgås utan att skjuta varandra. En arkaisk
         tillvaro, vilket återspeglas i språket som är kärvt, med vissa blixtrande 
         vackra liknelser.
              Romanen berättas av en mängd personer i huvudpersonens närhet,
         med ett tonfall som är sakligt, ibland poetiskt, men alltid enkelt. Så 
         småningom visar sig historierna sammanfalla. Till en början är det lite
         svårt att få grepp om upplägget, och slutet känns lite otillfredsställande–
         det är som en patiens som går ut, jaha, där ser man ... Å andra sidan är 
         romanen hela tiden lågintensivt fascinerande.
         Jag som hatar westernfilmer kapitulerar inför Pauline Wolffs    
         fullständiga hängivenhet inför genren och hennes förmåga
         att binda ihop språk, personskildring och miljö till en  
         enda underbart karg helhet.   
 
                                                                     
Therese Bohman