|
lördag 30 maj 2009
|
Recensionen är en utskrift från
Smålanspostens nätupplaga
Artikelns ursprungliga webbadress är:
http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/pauline-wolff-swede(1233284).gm
|
Pauline
Wolff: Swede
2009-03-26 | Uppdaterad 2009-03-26
|
”Med sitt
enkla sugande språk kan nog
Pauline Wolff skriva om vad som helst.
Ett simpelt gruskorn skulle kunna bli en
uppfinning”, skrev en kritiker med
anledning av Wolffs debutroman Bilder
av Malin (2002). Och så blev gruskornet
en pärla i form av den övertygande
uppföljaren Vi är luftens drottning
(2006), en språklig gobeläng och ett
litterärt kraftprov med magiska
kvaliteter.
När hennes tredje roman i dag kommer
ut har gruskornet så förmerat sig till en
hel prärie och allt vad den osvikligt
förknippas med. Vilken annan svensk
samtidsförfattare – bortsett möjligen från
Lotta Lotass och Lars Jakobson, som
tillsammans med Wolff hör till våra
stoffmässigt mest innovativa prosaister –
skulle väl få för sig att skriva en
regelrätt western-roman? Och det med
all tillbörlig rekvisita: hästarna,
revolvrarna, bakhållen, sherifferna,
saloonerna och hattarna skjutna bak i
nacken.
Pauline Wolff gör det dessutom på riktigt,
gestaltar berättelsen som en spännande
historia i egen rätt, utan pastischens
ironiska distans eller lättsinne. Tvärtom
gör hon det med hjälp av den skimrande
prosa, de skulpterade satskonstruktioner
man vid det här laget väl får lov att kalla
särpräglat wolffska. |
Foto: Åsa Höjer |
FAKTA |
Bok: Swede
Författare: Pauline
Wolff
Förlag: Bonniers
|
|
Med
utgångspunkt i legenden om svenskättlingen
Jan ”Swede” Anderson, en
tystlåten cowboyhjälte och oförvägen
prisjägare i det sena 1800-talets
Mellanvästern, har Wolff skapat ett saftigt
genrestycke och en ond saga med
mytiska inslag. Mot denne ”Swede” Anderson,
präriens enstörige Herkules-
gestalt på hästryggen, ställer hon så de tre
föräldralösa systrarna Steen, även
de med svenskt påbrå och med en alldeles
speciell uppgift i livet: att med alla
till buds stående medel hämnas en gammal
oförrätt som Swede antas ligga
bakom.
Ur kapitlens skiftande synvinklar och genom
det formsäkra bruket av
parallellöpande skeenden skruvas den
gruvliga och ödesmättade berättelsen
åt, där Swedes vittomtalade redbarhet och
märkliga dåd vartefter överskuggas
av de tre trasiga
systrarnas/häxornas/horornas lika
outtröttliga som sataniskt
blodiga jakt på hjälten och av deras
rastlösa traktan efter hämnd. Just deras
mytiska uppenbarelse, associerande till
såväl antika hämndgudinnor som till
trollpackorna i Macbeth, får så romanen att
anta gestalten av en estetisk
fantasi levandegjord i en skarpskuren prosa
av bästa snitt. Och hur ofta
begåvas vi med sådana historier i vår
ängsliga samtidslitteratur?
Martin Lagerholm
|
|
|