Några ord om Swede

Den vanligaste frågan jag får när jag berättar om arbetet med "Swede" är hur jag kom på idén att skriva en western. Det har också varit den vanligaste invändningen. Varför en western av en svensk kvinna år 2009? Jag har en handfull olika förslag till svar som jag brukar alternera mellan, men det egentliga, och fram till nu aldrig använda svaret är hämtat från mitt arbete med improvisationsteater. Det är helt enkelt så att jag älskar att arbeta i genres och att westerngenren, innan jag började skriva, var en av dem som var mig mest främmande.

   Olika genrer berättar helt olika typer av berättelser, där helt olika typer av karaktärer agerar, berättar de också helt olika saker om livet. Genrernas typiska drag är alltså användbara verktyg för att komma åt olika aspekter av världen. Att använda en genre har hjälpt mig att hitta ut från mitt trygga och hemtama territorium när jag ska hitta på en ny berättelse.
   Just därför var det mest intressant att titta på en genre som inte låg mig så varmt om hjärtat. För det första beskriver en traditionell western en helt manlig värld. Mina tidigare böcker har främst behandlat kvinnliga erfarenheter. För det andra utspelas den i en tid och miljö som vid ett första ögonkast inte har så mycket med mitt eget kulturarv att göra. För det tredje rör den sig kring teman som hämndbegär och mod; egenskaper som ligger långt från vad som driver mitt eget skrivbordscentrerade liv framåt.
   Vägen in i en främmande genre och tidsepok kantas förstås av massvis av research. Jag har inte bara lärt mig en massa om turnyrer, shotguns, goldnuggets och politisk historia, utan också att kvinnor spelade en aktiv och central roll i byggandet av Det Nya Landet over there. Mitt antagande att western uteslutande är en manlig genre – bara för att berättelserna oftast gestaltas av män – har kommit på skam.

      Det har även idén om att mitt kulturarv inte skulle vara förbundet med USA:s historia. Det är bara några enstaka generationer sedan hela USA:s vita befolkning kom farande över sjön från Europas alla hörn och kanter. Vi är på sätt och vis delaktiga i kolonisationen av den Nordamerikanska kontinenten, det var våra släktingar som bröt marken där. Man kan också vända på kakan och titta på den från ett annat håll: För 150 år sedan var det svenskar som på grund av fattigdom och förtryck sökte sig utomlands. Numera är det andra som av samma skäl söker sig till oss

   Men den kraftigaste kicken ut i det okända har ändå varit att arbeta med westerns typiska tematik. List. Mod. Och Hämnd. Begrepp som jag inte tycker mig ha så mycket personliga erfarenheter av. Kan man i så fall gestalta dem på ett trovärdigt sätt? Har man rätt att göra det?

Mitt svar blir förstås Ja. Det kan man. Jag har enkelt intagit dessa egenskaper över tangentbordet. Jag bestämde mig för att uppleva dem. På det sättet levde jag dem. De for genom mitt sinne och jag gjorde dem till mina. Precis som westerngenren.

    Att göra så har varit min egen lilla protest mot den jag-upptagenhet som sägs prägla dagens svenska romanprosa. Författaren behöver inte enkom berätta om det hon har upplevt. Likt skådespelaren kan hon istället uppleva det hon berättar. Jag ser mig som berättare i första hand. Inte som en projektionsduk av mitt inre. Det inre sipprar igenom ändå. Vare sig jag vill det eller inte. Därför en western av en svensk kvinna år 2009.

Pauline Wolff, januari 2009
                                                TILLBAKA